Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 3

sie nemligen till staden Ö—Ill med ängs båt, men måste, till fölid af ångbåtsfarten upphörande resa landwågen norrut tillbafa. DÅ begaf det fig under denna min resa, att jag, drifwen af tanten på min fordna skollärarewurm, mycket fade an på att spionera ut såwäl allmogens täntesätt om skolan fom ock stollärarnes ställning i de församlingar, jag genomreste. Jag fann då i allmänhet att skollärarne woro allt för mycket hopklämda warelser, och att devas förmän med flit sölte efter att ännn mera fryfta ihop dem. Men jag blef äfwen ett ofriwilligt witne till något wärre, än det nyss anförda. J en utaf de socknar, jag genomreste, sick jag höra of sljutspojlen att tinget för tillfället pågick i socknens skolhus. Jag frågade då, om det mar manligt att ting höllos i ffolhuset, ju — blef swaret — dom ba int naschan annä hålläne ti Efter fom jag då hoppades få träffa en bekant, fom möjliaen bewistade tinget, beslöt jag att fom hastigast fara in. Men o, hwillen förför lig syn mötte mig icke, då jag inträdde i nämde hus! Först och främst fick jag höra ett fruktanswärdt owäsende, ett stojande, ett brölande, ett larmande, få att det for losala huset stälfde på fin grund. Tinget hölls i öfra wåningen. Jag styndade straxt dit upp. Der blej jag warse hwad fom war orsaken till det nyssnämnda omwälens det : de flesta af de församlade woro derus fade af starka drycker, få att den ena ram lade på den andra, utropande förfärande swordomar m. m. Men si — det met anmärlningswårda bestod deruti, att fodnens skollärare wid samma tillfälle höge ligen jtomfilades för en af honom bes gången missgerning. Han hade nemligen dagen förut på kallelse infunnit fig hos fin förman, och derwid warit så oförskämd, att han hade stängt dörren till sitt eget rum, — mar ide detta en oförlåtlig mifgerning? — Jag frågade en närstående person, hwilken den war, som så priswärdt tuktade skolläraren, mannen swarade, att det war kommunalnämdens ordförande. Omöjligt, utropade jag; ty denne har jag fett liggande i rännstenen, berusad af ftarfå drycker, samt efter fin lyckliga uppftåns delse från ränstenen fraflat fig in till fina wälbekanta fnyf. Efter det doc widare påstods, att han werkligen war lommunalnämndens ordförande, samt ber: jemte fattigwårdens styresman, måste jag dock tro det; men jag tänkte åter wid mig sjelf ett ruttet samhälle! — Dessa mina reseäfwentyr äro de förhinder, hwilla hafwa afhällit mig från att förr beswara edert andra bref. Far föreslog i sitt första bref, att jag skulle blifwa prest, men något sådant mill jag alls icke blifwa; ty en prest fär nog äfwen i det närmaste göra rätt för sin lön. Jag har nu redan börjat arbeta på att blifwa någonting, fom är långt bättre än både prest och skollärare; jag tänker nemligen blifwa — — länsman. Då fon jag ju werka mycket för follets upplysning, fom få wäl behöfwes, efter mångas påftåe enden; och länsmän hafwa ju en lång rad af år ådagalagt sin slicklighet uti att upp lysa folket. Nu slutar jag för Senna gång och för detta år med miu brefskrifning till eder, min kära farer; tack för de faderliga råd, jag fått emottaga! Men jag hoppas, att wi äfven under det kommande året få tillfälle att korrespondera. Jag har nu lyckligen återkommit till Hernöfanr, här jag ämnar tilloringa Julen. I I I I