Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 3

——— — muntra sällskaper och skrattade och skämtade såsom förr. En dag, just då han, tillika med sitt värdfolk skulle sätta sig till bords, inkom ett af tjenstehjonen och berättade, att en välklädd, främmande herre önskade att samtala med C., samt att man af denna orsak infört främlingen i C:s kammare och bedt henom der afvakta C:s ankomst. C. utgick strax ur matsalen och begaf sig till sin kammare. Kuappt hade han inkommit öfver tröskeln och hunnit tillsluta dörren efter sig förrän han med ett utrop af fasa nedsjönk i en soffa, utan att på flere minuter kunna uppresa sig derifrån. Hvem såg han framför sig? Han såg sin aflidne farfader, och såg honom ganska tydligt. Stillatigande stod gubben, stödd på sitt tjocka bamburör, samt, alldeles såsom i lifstiden, klädd i sin bruna frisrock och utstyrd med den stora, svarta peruken. Förgäfves bemödade sig ynglingen att samla sina sinnen och att med förnuftets tillhjelp öfvervinna sin fruktan — förgäfves; det var ingen synvilla, det var sanning, och den döde farfadren uppenbarade sig verkligen för honom: derom trodde sig C. alt mera förvissad, och alt mera intogs han af. förfäran. Omsider, efter någon stunds förlopp, bröt vålnaden den hemska tystnaden och sade med en ihålig röst: