Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 2

mig för en vacker dam. Hon antog min begäran om första dansen och vi intogo vår plats i kadriljen, som nu af musiken spelades upp. Stuax efter dansens början såg jag ett ögonblick tvänne ögon betrakta mig. Jag uppgaf ett högt rop; mina ben ville ej bära mig; en af herrarne fattade uti mig och hjelpte mig till en stol. Han är sjuk! Så rysligt blek han är! ropade ett dussin röster. Alting surrade omkring för mig i största oreda, och jag förlorade ett ögonblick helt och hållit min sans. Men hvad var då orsaken till min fasa? Jo, jag såg framför mig ett lik! Men då jag hunnit hemta mig, fick jag se att detta lik var märkvärdigt väl bibehållet, och då dess ögon mötte mina, nalkades det mig, såg på mig ett ögonblick, hvarpå det med ett behagligt och förtrollande leende utsträckte sin hvita, vackra hand åt mig, samt tillade mig med klingande röst: ÅÅÄr det möjligt, att jag ännu en gång får träffa Cyrus Lawrence an Nellie Milton! utropade jag och hade knappast kraft att uppstiga från stolen. Ja, det var ju verklighet; jag stod ju bredvid min förlorade, högt älskade Nellie. Jag återhemtade mig inom ett ögonblick, och som jag väl kunde förstå,