Norrländska Korrespondenten – 14 januari 1870, sida 1

(lt AMRHnII AVI Ls v be Har Swerige en byråkrati? Denna fråga har, såsom bekant, ofta, särdeles på sernare titen, blifwit med en wiss sceptisk ton framstäld från åt: skilliga häll, der man tyckes anse foster. landskärleken ligga i den mest optimi stiska uppfattning af det egna landets inrättningar och förhållauden. Omffrif: wer man den menina, fom frågan inne bär, blir densamma ungefär följande: Talet om en byråkrati i Swerige fafnar ide blott all grund, utan är och en: dast att betrakta såsom ett uttryck af några demagogers och nyliberala swär mares afwoghet mot det bestående. Den swenske embetsmannen innehar i Swerige just den ställning, han i ett wäl ordnadt samhälle mäste intaga, och swenska fols tet bar alt skäl att wara ej blott belå: tet md, utan till och med stolt öfwer fin embe!smannakär. Är detta fullkomligt säkert oc) omederläggligt? Låtom of fe till. Hwad som förnämligast betecknar ret mifrörhållande i staten, fom man ber nämner byråkrati eller embetåmannaz wälde, är, att embetsmännen intaga en från det öfriga folket strängt afsöndrad ställning, i och genom hwilken de fram: stå såsom samhällets herrslare, i stället att wara ress tjenare; att de, ej blott af lagen, utan äfwen af en, hufwusakligen af dem sjelfwa grundlagd och utwecklad fed blifwit beklädda med en myndighet, som kännes både trydandre och förnevrans de för folket. Och bwilken swensk medborgare, fom aldrig få litet gifwer att på förhållandena omkring fig och hwars intressen ej på ett eller annat sätt äro förknippade med embetsmannaklassens, förmår wäl neka, att just ve nyssnämnde dragen med betydante styrka framträda hos mår embetsmannafår? Hwilken fan wäl wara nog enfaldig, att wilja påstå, det den klagan, fom bog of altmera höaljudd cch allmän låter förnimma sig öfwer embetsmännens kastanda och gorctycke, är alldeles obefogad och blott framkallad af lumpen klandersjuka? För att till en börjar fästa oss wid ren afsöndrade ställnina, fom bildar fjelfwa grundnwalen till all byråkrati, få lås ter det sig ej förnekas, att i wårt land, likasom i alla ararer, från den höasta till den lägsta, länge warit och fortfa: rande äro anfedra såsom en särskildt utsetd falang, en slags helig legion, inom fia sammanhållen genom en sträng fur bortination och med det agemensamma målet för öaonen, att förswara och be: fästa — månne lagarnes helgd? månne folkets ryrt förwärfwade rättiabeter? månne de institutioner, som närmast afse att betrygga dess (folkets) wälstånd? — nej, först och sist reaeringsmaktens, tro: nens förmåner. Detta är den röda tråd, fom genomlöper alla dessa embets mäns werksamhet. Och enligt sakens egen natur måste de, med detta mål för ögonen, komma i en ställning af oppo sition mot den stora massan af landets befolkning, som instinktmessigt sträfwar att göra sin suveränitet aällande och att wisa den werkställande makten tilbaka inom de gränser, som entast fordna ti ters mörker och försoffring agjort det för densamma möjligt att öfwerskrida Man må likwäl icke tro, att de här mid drifwas af en oeaenypttia, uppofe frande kärlek till en iv Åh nei! Före nämsta, om ej uteslutande bewekelsegrund. den till deras handlinassätt är insigten deraf, att regeringsmaktens styrka är deras egen. Och för öfrigt har en lång erfarenheten lärt dem, att det i främsta rummet är te förtjenster be i denna riktning inlägga; fom för dem framåt på den bana be walt. Det är fådana förtjenster, fom nedkalla öfwer vem fos nnonganådeng solsken i form af ordnar och band, i form af inbringande full: