Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1870, sida 3

börja arbeta. Slamrandet af stilarne, då de plockades i vinkelhakarne, var en ny musik för mig. Tiden framskred och jag började bli så skicklig, att jag kunde sätta fyra tusen stilar om dagen. Under de första tre månaderna efter tillträdandet af denna syssla, lagade jag alltid så, att jag fick se min engel, då hon gick till kyrkan, men talade ej med henne mer än två ganger under denna tid, ty nästan alltid höll jag mig på afstånd eller ock betraktade jas henne från något gömställe bakom ett staket eller ett träd. Hon såg mig dock alltid och brukade vifta med handen eller näsduken åt mig, och då kände jag mig mycket lycklig. Eu söndag gick jag, som vanligt, och intog min ställning vid torget midt för hennes fars hus. Jag väntade länge, ja långt utöfver den vanliga kyrkotiden, men ej en enda menniska visude sig i huset eller kom derutur. Fönstergardinerna voro nedfälda. IIvem kunde vara död derinne? Jag dröjde ännu några timmar. Slutligen såg jag en man utkomma; jag gick fram och frågade honom, hvem som var död. Det är m:r Miltons dottero, ljöd det hemska svaret. Huru jag uppnådde mitt hem visste jag ej. Jag grät ej, men på mitt hjerta hvilade en tyngd, som jag aldrig förr kännt. Den natten sof jag icke,