Norrländska Korrespondenten – 11 januari 1870, sida 3

utan tänkte blott på den stackars goda Nellie Milton. Morgonen kom, och de färsta solstrålarne funno mig vid mitt arbete, under det jag ofta säg på den boning, som inneslöt det kalla liket af min engel. Snart började der ett ovanligt lif. Vagnar började anlända och det dröjde ej länge, förrän den svarta likvagnen kördes upp till porten. Straxt derpå utbars kistan, som var beströdd med friska blommor, men den för mig skönaste blomman låg dock inuti densamma. Jag stod en stund och stirrade på denna hemska syn, till dess sorgetåget satte sig i gäng, då jag gjorde ett försök att gå ut, för att följa detsamma, men föll kraftlös med på en stol. Då jag åter såg upp var tåget försvunnet. Jag återvände till mitt arbete, men jag var sjuk — mycket sjuk; likväl försökte jag att hålla mig uppe några dagar, men fattades slutligen af en häftig teber, som lade mig i sängen, der jag under flera veckor sväfvade mellan lifvet och döden, dock började jag slutligen att blifva bättre. Flera år förgingo och jag blef en blek och dyster man. Jag lärde ut mitt yrke och förverkligade min dröm att få förtjena åtta oshillingso om dagen. Jag var dock ej lycklig; minnet af