tiden hade jag ej lyckats få se den goda herrn från London, dock var han alltid i mina tankar. En dag mötte jag nära hemmet en ogammal resandeo, som klagade öfver trötthet och sade, att han gått hela vägen från London. Huru länge har ni gått på vägen 2 frågade jag. Tre dagar.) Endast tre dagar?) vJa, visstb, Hvilken väg går ditåt?Den der, rakt fram.I detta ögonblick hörde jag min morbror ropa på mig högt och, som jag tyckte, i en ond ton. Detta var ej ovanligt, men jag skyndade in till honom. Då jag kom närmare, utropade han: vDu har råd att köpa skor! Hvar äro de? Säg genast, eljest skall du få stryk.v Jag var min morbror helt nära, men vände mig hastigt och sprang åt motsatta hållet så fort jag förmådde. Han följde mig ett stycke, men ej långt, ty han tänkte säkert att uppskjuta straffet, tilldess jag skulle sjelfmant återkomma. Jag stannade ej förr, än jag nådde höstacken, då jag framdrog mina skor, satte dem på mig och stoppade slanten i fickan, hvarefter jag fortsatte vägen orakt framo emot London.