Norrländska Korrespondenten – 7 januari 1870, sida 2

fägnad med ett godt kok stryk, för att under dagens lopp ihågkomma min stora missgerning och således akta mig för att göra om densamma. Jag minnes, att då en af grannarne en dag frågade min morbror, hvarför han ej skickade mig till skolan, han då svarade, att så dum, som jag var, kunde jag ej lära något, om man ock skulle sända mig dit. Alla menniskor kallade mig en tok, hvarföre jag nästa började tro, att de hade rätt. Då min moster hade ofrämmandep, brukade Willie, hennes son, från en stol hålla oföredrag för att visa sin förmåga och sina kunskaper, och då skämdes jag så öfver min okunnighet att jag smög mig bort i någon vrå, der jag gömde mig, tilldess alla gästerna gått, ehuru jag väl visste, att jag derigenom gjorde mig förtjent af att få smaka riset. Vi hade en granne, som ver mycket rik, men han besökte aldrig min morbror. Denne granne mottog ofta besök af mycket fina herrskaper, hvilka som det berättades mig, voro från London, en stor stad, som jag föreställde mig ligga långt, långt bort. En dag, då jag gick framåt vägen, såg jag en herre komma gående, hvarför jag sprang i diket och gömde mig bakom en buske, medan han skulle gå förbi, men