Norrländska Korrespondenten – 21 december 1869, sida 2

har till tredje dag jul utlyst ett folkmöte i Wifsta, hwarå wi tillåta oss särskilt fö sta den stora allmänhetens uppmärffamhet. Wi ha med anledning af den första frågan på programmet i dagens nummer intagit en upsats om norra stambanan. —Breföppniug af 5 års gamla skrif welser, fom ej fommit adregfaten till: handa, har nyligen af poststyrelsen blifwit werkstäld, och uptager den af deuna myndighet deröfwer uprättade förteckning följande från Sundswall afsända bref med pennigar eller penningewärde nemligen: N:o 41 från C. S. Swenson till mas gifter J. E. Boström i Piteå med 12 rdr, n:o 52 från E. M Sjöholm til Klara Carlsson i Linköping med 5 rdr 5 öre, n:o 71 Melander Larsson till S. Erikson i Borås med en poftremif: wexel, n:o 126 från Olaus Andersson til Maria Stina Jonsdotter med 3 rer, n:o 140 från A. Rothman til Linnmalm komp. i Norrköping å 9 rdr och n:o 288 från A Rothman til Oscar Wiman i Stockholm m.d 6 ror. För utbekommande af brefwen med deras innehåll böra adressater eller af: sändare inom ett år skristligen anmäla sig hos poststyrelsen och derwid styrka sin rätt. — Utnämnd. Kontrollören wid Stod: holms packhusinspektion E. Bodman til tullförwaltare i Gefle. — Tjenstledighet för ett år har ber wiljats telegrafaesistent Falk härstädes. — Riksdagsmannen, kyrkoherden Lithners möte med sina walmän. Wåra läsare torde tilläfwentyrs erinra sig att wi med några anspråkslösa frågor ber ledsagade den ur Suntswalls-Poften hems ta de notisen om ofwan rubricerade mös te. Bland annat hade wi tillåtit of ut: tala wår förundran öfwer den järftilta inbjudningon. Och detta med rätta — trodde wi. Sunstswalls Posten tror på annat sätt och har derföre i sitt sednaste nummer i form af rättelse uplyst, att malla haft tillträde till kongl. hofprer dikanten Lithners möte med fina walmän, att, om wi ide miftaga of, ett tillkännagifwande om mötet stett i walfretsens kyrkor; och att mi ide mar rit särskilt inbjudne, utan genom wåra wänner fått kännedom om mötet: men likwäl funnit med mår pligt fom pu blicist lifmätigt att infinna oss wid mötet, der sannolikt äfwen wår yrkesbroder warit högst wälkommen. S. P. har, fom lätt synes, mifförstått wåra ord, misstagit sig om den riktning hwari wår anmärkning utfändes; ty, ehuruwäl det smärtade oss att ej hafwa blifwit satta i tillfålle att, åf men mi, utöfwa mår pligt fom publi tift, kunde wi naturligtwis icke göra anspråk på, att deltaga i omskrifna möte med de färftilt inbjudne. S. P:s för: säkran, att mi warit wälkomna är fåledes ehuru för oss smickrande fullkomligt öfwerflörig; ty om mötet warit offent: ligen tillkännagifwet skulle mi wmwisjer: ligen infunnit oss — hur owälkomna wi än warit. Det war öfwer kyrkoh. Lithuers häri genom wisade oartighet — minst sagdt — mot den stora allmänheten, om od: så icke mot sina walmän, som wi på denna allmänhets wägnar och på grund af S. P:s färftilta uppgift förde en