Norrländska Korrespondenten – 21 december 1869, sida 2

kvarstanna i prostgården. Ingen skulle säga, att deras dotter åtskilt tvenne makar. På detta sätt hade nästan tvenne månader förgått sedan fru Ducard försvann. Förgäfves hade herr Ducard efterspanat sin maka. Han trodde att hon vistades hos sina föräldrar, men alla bref, han skref till dem och henne, blefvo obrutna återsända. Icke en rad eller ett ord förklarade hennes uppförande. Hundrade gånger hade han frågat tjenstflickan hvad hon visste om fru Ducards försvinnande och hundrade gånger fått till svar, att hennes matmoder väckt henne kort före morgongryningen. Att denna varit resklädd och hållit ett ljus och en liten kappsäck i handen, att hon icke talat många ord, blott bedt henne skynda sig, och att bon sedan följt henne ned till staden och bort till bangården, der fru Ducard skiljts ifrån henne. Det fanns ingen i hela förstaden, som icke kände till fru Ducards bort; resa, ingen, som icke med spänd nyfikenhet observerade det ringaste af herr Ducards görande och låtande. En nyfikenhet, som ännu mera förhöjdes genom de små notiser, hvilka då och då stodo i en af stadens tidningar och af ett mystiskt men ändå välförstådt innehåll, som till exempel: