Norrländska Korrespondenten – 21 december 1869, sida 2

— Icke vet jag, — sade herr Falker, lätt om hjertat. — Ah, nu förstår jag Amelie . petite folie! säkert hade hon fått höra något, som gjort henne svartsjuk, och som jagat henne ifrån mig . . . mais cest affreux! Herr Ducard stol tyst några ögonblick. — Vi måste skaffa oss reda på, hvarifrån en sådan lögn kan ha sin upprinnelse, — sade han. Kanske att fru Grill kan ge oss någon upplysning. Vill ni följa med mig dit? Med nöje gick Falker in på detta förslag. De båda unga männen hade i hast blifvit förtroliga vänner. Herr Ducard utgjöt sig om sin sakaad efter Amelie, huru han rasat och förtviflat, och att hans sorg just bestått deruti, att han icke visste hvarför hon lemnat honom; omfamnade derpå plötsligen Falker och sade att han nu hoppades allt skulle bli godt igen. Och Falker förtrodde honom tillbaka, att han älskade Selma och älskat henne trots alla onda rykten man utspridde om henne, samt att han med lif och blod ville vara behjelplig att få denna tvetydiga och hoplrasslade affär redig och klar igen. Slutligen väl hamnade i fru Grills förmak, var ingen villigare än hon att tro, det herr Ducard älskade och evigt skulle älska sin hustru.