Norrländska Korrespondenten – 17 december 1869, sida 3

nyss varit så ljusa, nu voro de mörka och tunga. Det for en liten fogel yrvaken upp i fiu bur. Det var en gäfva som hon samma morgon fått af sin make. Hennes make 0, huru bitter kände hon sig icke. Och deröfver skrifbordet hängde hennes porträtt. Det fick icke hänga der längre. Nu fanns det ej mera, men vore det icke så godt att hon också sjelf vore borta? Hon var så ensam och långt ifrån de sinav, hade man sagt. — Ja så långt, det kände hon nu. En längtan grep henne. Den att få gråta ut vid sin moders bröst. Skulle hon fråga sin make, hvarföre han bedragit henne ... hvarföre han aldrig älskat henne? Skulle han väl tillstå det? Säkerligen ej. Men hon kunde icke uthärda hans närhet; ty hon hade aldrig varit falsk — hon hade älskat honom. Hon stod tankfull en stund vid fönstret och såg ut i den mörka kvällen på den fläktande gaslyktan vid hörnet och den hvita tilltrampade snön utarför. Derpå ringde hon på tjenstflickan. — Om min man frågar efter mig, — sade hon, — så säg att jag kom tidigt hem och var illamående, att jag gått till sängs och behöfver sofva. Följande morgon sökte herr Ducard förgafves sin fru. Hon var borta. (Forts.)