— Visa mid den! — yttrade grefvinnan med stigande intresse. — Det skulle jag gerna, om icke dessa här hindrade mig, — sade Rosladin, visande de bojor, med hvilka hans händer voro fjettrade. Grefvinnan såg bedjande upp till sin man, hvilken villfor hennes önskan, inkallade fångvaktaren samt befallde honom borttaga bojorna, hvarefter han gaf denne en vink att aflägsna sig. Nu framtog Rosladin brochen och lemnade den åt grefvinnan. Denna hade knappt kastat en blick derpå, förrän hon under utrop: — O, min sou, min så länge förlorade son, har jag då funnit dig åter! — slöt den unge mannen till sitt bröst. Den glädje, som denna oväntade upptäckt åstadkom, var så stor, att den ej låter sig beskrifvas, hvarföre vi, i stället vilja för läsaren omtala den händelse, som föranledde att en grefve Stenbocks ende son på detta sätt blifvit öfvergifven. Grefve Stenbock var, såsom vi redan nämnt, en af Sigismunds anhängare och hade derföre måst lemna sitt fädernesland och fly öfver till Polen. Här emottogs han med välvilja och utnämndes till öfverste vid den arm6, som i Liffland stred mot svenskarna. Under dessas framgångar der hade hans grefvinna, som följt honom i striden, vid en skyndsam reträtt nödgats an