Norrländska Korrespondenten – 10 december 1869, sida 2

fara för sitt eget lif räddat mitt. Sedan förde han mig med sig till Sverge, der han genom sin gemål, den högsinta drottning Christina, ombesörjde min uppfostran. — Ett hittebarn, utkastadt på ett sädesfält under kriget i Liffland .,. Hvilken öfverensstämmelse! Tänk om .. Men det kan väl icke vara möjligt, — sade grefvinnan Stenbock sakta för sig sjelf, då hon hörde detta. — Och pi har sedan den tiden icke erhållit någon kännedom om edra föräldrar? — tillade hon högt i det hon reste sig upp och närmade sig Rosladin. — Nej, fru grefvinna, om dem är jag i fullkomlig okunnighet Att döma af de kläder jag bar, då konungen upptog mig, måste de dock hafva tillhört samhällets bättre lottade medlemmar. — Ni eger då dessa kläder kvar; — Ja, dem kommer jag alltid att förvara såsom ett dyrbart minne. — Dessa kläder skulle jag gerna vilja se, — inföll grefvinnan ifrigt — Men det är sannt, — tillade hon i sorgsen ton, — ni kan ej hafva dem här, och ni eger väl intet annat minne. EUE Endast ett högst obetydligt, en liten guldbroch, som var fästad vid Å me och hvilken jag alltid bär på