Norrländska Korrespondenten – 10 december 1869, sida 2

för er upptäcka mitt verkliga namn, ifall jag egde något annat, än det jag redan uppgifvit, — svarade Rosladin i den mest uppriktiga ton. — Sannerligen jag vet hvad jag bör tro! — utlät sig här grefven något villrådig. — Ert öppua och fria väsende tyckes utvisa, att ni talar sanning, och ändå är det just detta, som mest inger mig misstankar, att ni ej är en man ur hopen. Detta må nu emellertid vara huru som helst; ni skall härefter erhålla ett mindre hårdt fängelse, tills ni hinner blifva utlöst. — Jag kan ej nog uttrycka min tacksamhet för denna godhet, — sade Rosladin. — Jag hoppas, att ni tror mig, då jag nämner, att jag för min uppfostran har att tacka min välgörare konung Karl, och hans son, min nådige konung Gustaf Adolf för min utnämning till officer. — Skulle det vara möjligt, att ni liksom Karl Karlsson Gyllenhjelm är Karls son! — utbrast grefven, men hejdade sig och tillade saktare under det han nogare betraktade den unge mannen: — Det är omöjligt, ty ni eger inga af hans drag. — Detta är också ej förhållandet, — sade Rosladin. — Jag är ett hittebarn, som konuog Karl under kriget i Liffland fann öfvergifvet och utkastadt på ett sädesfält, der jag säkert omkommit, så framt ej monarken med