Norrländska Korrespondenten – 30 november 1869, sida 3

ögonblick halt för att sedan vara färdiga att på en gång anfalla. Iio till tolf tusen tappra stridsmän stodo nu väpnade mot hvarandra, endast afbidande en signal för att börja den mördande kampen. Stunden var högtidlig: de båda brödrafolken skulle åter utkämpa en af sina många blodiga strider. Plötsligt afbröts tystnaden af ett skott, hvilket mångdubblade sitt hemska eko i den stilla natten. Detta var signalen. Då framstörtade danskarna emot vallarna, uppreste sina stormstegar och började anfallet ... Men i samma ögonblick sprutade också från vallarne de svenska kanouernas eld, och deras dunder gaf genljud vidt omkring. Stormstegarna, på hvilka redan några bland de mest oförvägna uppklättrat, störtades öfverända, och laften uppfylldes med vilda skri af jemmer eller seger. Danskarna, som ej väntat sig ett så kraftfullt motstånd, drogo sig då något tillbaka, men snart återvände de mad förnyad ifver till nytt anfall. Skarpast blef emellertid striden och största manfallet på den del af vallen, som Jörgen bort försvara, ty å ömse sidor stredo här de tappraste krigarue; men efter flera fruktlösa anfall drogo sig slutligen danskarna förbittrade derifrån, då de sågo att förräderiet blifvit upptäckt och att de således der ingen