ej göra riktigt klart för sig. Om hon vände sig till kommendanten, så fruktade hon, att han skulle straffa hennes far, hvarföre hon ej vågade detta. Fänriken var sedan den ende, åt hvilken bon tordes meddela förhållandet. Hon beslöt derföre att anförtro allt åt honom, för att sedan låta honom handla. Så snart Axel Hall inträdt i rummet, skyndade han fram och fattade den vackra flickans hand. — Dyra, älskade Bertha! — utbrast han, — du har kallat mig! ... Skulle väl någon olycka hota dig, ty gamla Karna lät förstå något sådant; — Olyckan hotar icke så mycket mig. som staden, — svarade hon och berättade derpå hela anläggningen. Hall stod slagen af förvåning. — Skulle det vara möjligt att dylika stämplingar förehafvas, och att din egen far är delaktig deri! — utbrast han. — Ja, men du måst? lofva mig att rädda honom, såvida du älskar mig, ty jag kan ej öfverlefva den dag, då jag såge min far fängslad och kanske dömd till döden, förräådd af mig, hans; egen dotter . . . O, det vore förfärligt! — utropade hon, betagen af fasa vid blotta föreställningen härom. — Var lugn, min älskade, din far skall bli räddad, ty han måste det! . Men Rasmussen .. i — Ack nej, gör icke honom något