rn 111 VURITE Å110 SI PIETRO Oh den; och i bwillet Åblman yrkade fril: nad i åltensiapet till följd af otrohet, upp: stöts äfmen nu sedan Å. genom nänmdes man Hamrin upplyft, att han. på geund af tjensigöring wid flottan ej lunnat närs wara. Omedelbart derefter påropades inftöme da målet mellan hustrn Åhlman, kärande, samt ofwannämnde Bergman, swarande, angående barnuppfostringahielp. Då B. nelare till bessyllningen, fick hustru A. 4 witnen hörda, at hwilka twå fammans stämmande uppgå!wo, att de sent en af ton fött B. i hans bostad utan att finna bonom hemma, hwarför de begifwit sig till Ahlmans bostad. Anlomna dit och metan de woro strax utanför buset, bör be en person tala innanför och igenkände de på rösten B. De twå andra wittnena hade fett B. gå in till Ahlmans hustru en vatt mellan II. 11 och 12; hwarpå dörren tillstängts efter honom. Eärskilt bade ett witne en gång gått in till Ahl mans och tå träffat hustru Å. jemte in I stämde B., bwillen yttrade, att han wäl ej lunde få sitt ärende uträttadt, få länge witnet war inne, hwarpå han också af lägenade sig. Oaltatt dessa beswärande wittnesmål wille swaranden — som han yttrate sig — beftrida att det war fans ning. Häri framhärdare han, fastän ro maren gjorde honom uppmärtjam på att detta uttryck ej gerna kunde tolias annat än som ett erlännande. Hustru A. orfare det måtte B. åläggas att, derest han gitter, med ed wärja fig: dock ide förr än han togit preftexamen — en fordran fom mäckte mres ten munterhet bland menigheten. Dos maren ajsade, att utslag gifwes mid tins gets slut. En del mål of alfttför wanlip beftaffens het äro ej wärda att omnämnas och förbigås derför. Men det märtwärdigaste af alla, fom mid detta ting företommo är onetligen det, bwarför här skall rer ogöra?. Handlanden Jakobsson samt bönderna Strandbolm oc) Walanger i Stön bade uttagit stämning å bondefönerna Per Erif:fon i Hårsta, Hans Peter Larsson i Tunom och Erik Selinder i Gärde med Yrs ? lande om dels answar å och dels erfätts ning of tesja, för det de, under ett hos Strandbolm hållet bröllop, mid hwilket vennes dotter bortgistes, begått det ni: ringsdädet att kasta skedwatten eller någon sags frätande fyra å bröllop gästernes fläder. Jakobeson bare fått en swart frack och ett par swarta bxor förrerfmar de, Walanger en swart bonjour och fru Strandholm en sidenllädning. Af de ans tlagade woro tillstädes Larsson och ES linder, bwilka naturligtwis med föruefante of angifna beskyllyingen, bestredo alla answarspåståcnden. Åtssilliga witnen hör des, teribland bondefonen Erik Wiklund i Wahlkfnytt råstor fia haswa sett. att Ja kobssone och Walangers iläder endast haft fläckar här och der och säledes ej funde anses förderfwade. Härwid erinrade Jas lobsson, att Willund, fom warit gäst på omnämnda bröllop, då berättat, att han fett Selinder ftå på yårdsbron mer en af någon slags wåtska fold kepp i ena han den, för att kasta denna måtsa i ögonen på bruden, rå hon enligt fernänia skulle utträda i försimn och låta fe fio af fol et. För att företomma tetta hade Wiklund sparlat till foppen, få att den flög ur bonden på S. och innehållet nedfläckade Wes lläder. Då emellertid W. förnekade riktigheten af denna Jakobssors uppgift, uppsteg riledageman Ljuslin, hwilten fåfom nämndes man fatt i rätten och lemnade den upps lyeningen, att W. för honom flercs närwaro omtalat just detsamma fom I. berättat. Men retta oaltadt och churn W af domaren allwarligen urpmanades att ej afwila från sanningen, ware sig af rätfa eller andra bewefelsegrunder, mille hon ej ertänna fig hafswa sält berörte yttrande; men medgaf likmwäl, att Larsson hotat honem om ban slulle witna till de anllagades nackdel. W. hänwisades till själaförjaren för att upplvsas om edens wigt och närde; och ransalningen uppstöts till nästa ting. AR —