Norrländska Korrespondenten – 26 november 1869, sida 2

sista fyrk! ... Du Peder är en klok och förslagen man, och jag har derföre utsett dig att vara mig behjelplia dervid. Den lille skrifvaren studsade i början tillbaka för denna djerfva plan, hvars utförande var så äfventyrligt, men han beslöt likväl att ingå på förslaget, så framt ban derigenom kunde genomdriva sina egna planer. — Ni vet, — svarade han derför, — att jag alltid så vidt möjligt är går edra önskningar till mötes, och jag skall kanske åfven härutinnan göra er tili viljes, ehuru vadligt detta företag än är; men innan jag ingår på ert förslag, bar jag en bön till er ... Ni känner redan, att er dotter är mig kär, och jag vågar äfven tro, att jag icke är henne så alldeles likgiltig. — Härvid nedslog han blygsamt ögouen. — Ville ni derföre förena våra öden, så egde ni i henne en underpant för min trohet, och jag skulle göra allt hvad i min förmåga står för att främja edra planer. Jörgen besinnade sig något, ty han visste alltförväl, att hans dotter icke kyste några ömmare känslor för Peder, utan snarare afskydde honom. Man kunde tydligen se att faderskärleken kämpade ivom honom i strid med hämndbegäret, men slutligen segrade dock detta senare. — Jag har svurit, — sade ban,