lervalla var den, att danskarna under natten närmat sig staden, och deras fortrupper på morgonen plötsligt visat sig utanför portarna, hvarvid de borttagit en del boskap och hästar samt vexiat några skott med besättuingen. Sedan man emellertid erhällit något närmare kännedom om farans vidd, och höfdmgen öfver Skåne, Fabian Fersen, som var stadens komiuendant, hållit ett lugnande tal till folket, började törskräckelsen sa småningom att lagga sv. Mod och beslutsamhet intogo nu rulslans plats, och på kommendantens uppmaning till borgerskapet att fatta vapen och i likhet med soldaten — za till valls — och försvara staden gafs ett nåstan enhalligt ja till svar hvarefter Fersen vidtog de kraftigaste försvarsåtgärder. Men bland de mest framstående och eborgarna funnos dock några, som voro hemliga danskvänner och som med missnöje sägo borgerskapet väpna sig. En rik handlande, Jörgen Kock, talade på rådhuset tillochmed öppet emot beväpningen, men då han der ej vann gehör utan nedtystades, gick han i högsta grad förbittrad derifran, i sitt sinre rufvande på hännd. På hemvägen träffade han en skrifvare, Peder Rasmussen, hvilken var en högst tvetydig personlighet, men som dock förstatt att innästla sig i den