Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 4

— FC— — AA. LL MM MM nn —7—— —ä——äc—T— —3t——— p— — OO AK EEE hiftoria är han den förnämste i wärt land, oh i denna del of konstforskning bar ban brutit en hos of förut nästan obanad wän, liksom han inom den fyrke liga arkitetturen började en reform, bwils fen kämpante mot gammal wandalism och okunnighet, bare till mål att äfwen bes oss införa den renare byanatssitil, jom störd på wetenstaptis arund, recan ajort fig gällande i Europas förnämsta tuls turländer. Han genomxeste en stor rel af wårt land, och deesa resor framfal: lade arbeten af högt wärde Så har ban utgifwit antikvariska och arftitittoni: ffa stilcringar från Hallant, Bobuslän, Dalsland, Wermlanr, Westernötlant, Dalarne, Upland. Blekinge m. m. Uf: wen från resor i Norge och Danmart bar han utgifwit arbeten i samma ritkts ning. Om Lunts domkyrka har han skrifwit ett mästerligt arbete, som ajort detta urålrriga tempel wirthekant äfwen utom norren och tetta arbetes innebåll ärrog fig for uppmärksamhet bland både Swerges och uttontets konstforskore. Dertil har han författat en mängt fre: cal-afhantlinaar öfwer kyrkor och antra bynnater. Utom tessa arrtitektoniska och konsthistoriska skrifter bar ban utaife wit arbeten i nortisk arkeelogi. Hung första och hans sista skrifter utom de linguisuska, woro i retta ämne. Tillika med prof. Liljegren utgaf han på 1820talet IRordviffa fornlemninsar och hang sista arbete fom utkom förliret år utse njorde en förklaring af hällristningar. Sina ypperliga latinska skalrestycken fam: late han för nåara år tillbaka och utaaf i en mindre upplaga som ej utkom i bothandeln, utan stänktes till tem af bang, wänner hwilka ban wiste älskare den klassiska skaltekonsten. — Åirerromen lefwer perna i fina minnen, och te sernaste åren af fin lefnad anwånce ban fina tidiga morgontimmar att skrifwa memoirer, deri tecknanre många af be utmärkta personligheter med hwilka ban worit i beröring. Deefa minnegtednins gar blefwo likwål icke fulländade. Brunius war till sin personliabet en bild af naturen i tet lantskap, ter han mar förd och der ban wuxit upp. Stark till fropp och fjäl liknare ban den mä derbitna klippan, hwilken hwarken ftormen eller wåaen förmår att rubba. Han hade ret gamla wikinaamotet i sitt lynne ec) mar stritefärrig när belft det så fors trades. Han kunte möjligen kånna fig öfwermannad men aldrig öfwerwunnen. Han mar iedviokff til lynnet, kvick och sarkastisk, och infall födtes jemt på hang läppar. Man bewarar om honom en mänad anektoter och infällen som äro lika fvicka som i hög arar groteska. Han åtnjöt största delen af fin lefnad en Hp perlig belsa, men då på sernare åren renna började wackla och många främ: por instälte fia, war han tock med fin ofufliga siälekraft herre öfwer resamma. Först på de sista tirerna fick han böja fia tör förgångelsens oblidkeliaa matter Cör några få weckor seran träffade ban på en resa från Köpenhamn en af fina wänner, fom aratulerade henom att wara få rast. MAnei, swarare ban i sin mars liaa stil, ret är bara titelbladet som är igen, innehållet är malätet alltiaenom. — Och tet tröjre ide länge terefter förr än hydran föll saomman till äs:oft. Den gamle wikinaen har nu gått in i fin böa. Alla ftridver äro slutade och arafwens ord är frin Det tillhör en kommande tid, som fan tömma med omwanliat luan, att afwäga förtjenster och brister. Men säkert är att nomnet Cart Georg Brunins skall i alla tider räknas bland de månaa utmänkta män, fom åt Lunds universitet skänkt anseende och herer. (B. C.) Hwarjehanda. Starmork jnuam 1lÅFAHIäOnsteng merld