Norrländska Korrespondenten – 23 november 1869, sida 3

gården; men der fanns ännu en kvar, Han gick med oroliga, vacklande steg fram och åter på en af gångarna, fördjupad, såsom det tycktes, i mörka, dystra tankar; slutligen staunade han, lade venstra handen på sin af kallsvett fuktade panna, i den högra böll han en grof stalvärja. färgad med blod. — Man har försmätt mig, tillbakasatt mig! — utbrast han; — drottnogen har gjfvit den kvinna, jag älskar, jag afgudar, åt min rival; . . . men jag har hämnats — hämnats förförligt. En kall rysving genombäfvade honom vid tanken härpå; men sedan återtog han: — Ja, jag har hämnats; men hvad har jag väl vunnit genom denna hämnd? .. Stupstocken galgen! . . . Nej aldrig! förr dödar jag mig sjelf, än jag undergår denna vanära! Han lyftade värjan och gjorde en åtbard att stöta den i sitt bröst; men blef varse blodet, som klibbade vid henne, och kastade henne med afsky ifrån sig. — Min rivals blod! ... jag vill icke blanda mitt blod med hans. Nu kattar han sig ned på en gräsbänk, ett rof för den djupaste förtviflan. — Gud! hvilka kval! — utropar han; — sjelfva afgrundens fkördömda andar kunna icke lida värre marter!