Norrländska Korrespondenten – 19 november 1869, sida 3

blifvit underrättad om den nybet, jag I eljest trodde det vara mig förbehållet satt meddela, och att du af pur förtviflan redan expedierat dig till andra verlden. — Jag har endast med några vänner företagit en liten utflykt, men hvad kan det väl vara fören stor nyhet, du har att omtala? . . . Har jag kanske tappat vadet, som jag ingick med den der engelsmannen? . . Bah, några hundra daler — en bagatel. — Under det kaptenen sade detta, hade de båda männen stigit in i hans rum. — Ah nej, om vadet är icke nu fråga, — sade kammarherren. — Men då du ej hört det förut, så måste jag väl söka förbereda dig . . . Det blir kinkigt nog! . . . Låt dock först framtaga några buteljer renskt; drufvornas saft förbättrar talorganet och lisar det sårade hjertat och är således behöfligt för oss båda. Kaptenen ringde, och vinet inkom, — Seså. min bror, fatta bägaren! — sade värden. — Pn skål för min fästmö, den fagra jungfru Iugeborg! du vet att jag alltid dricker hennes skål före alla andra. — Ej före ... det kom jag icke ihåg, — mumlade kammarherren och tummade betänkligt bägaren. — Hvad nu! vill du ej dricka min fästmös skål? — röt ko ;