Norrländska Korrespondenten – 16 november 1869, sida 3

talande med en gammal grefve Sköldeborg, slägtinge till Cecilia. Wrangel nalkades Cecilia, och liksom bländad af det tjusande uttryket i hennes ansigte, strök han hastigt med handen öfver ögonen och förmådde ej säga ett ord, endast att fatta och kyssa hennes hand, hvilken hon under djup förvirring räckte honom och hviskade: välkommen åter. Under denna helsning stod Clodt straxt bakom Wrangel. Han var så blek att han gerna kunnat tagas för ett rörligt lik, så vida icke ögoneus varma uttryck, då de hvilade på Cecilia, motsagt detta. — Skulle jag ha mod att se denna engel som hans maka? sade han för sig sjelf, ja, ty då blir äfven hon lycklig, jag ser att det är han som vunnit hennes hjerta. Efter denna lilla monolog gick äfven Clodt fram och helsade på Cecilia. Med ett omisskänneligt uttryck af sann bjertlighet mottogs han af henne. Clodt liksom öfverraskade sig sjelf med den upptäckten atf han sedan efter första återseendet, temligen lugnt åsåg de uttrycksfulla blickar hvarmed Wrangels och Cecilias ögon stundom möttes och han ansåg detta som en heroisk storsinthet af sig sjelf ehuru egentliga orsaken låg deri att han bland gästernas antal upptäckt en liten förtjusande blondin, som tog hans uppi