Norrländska Korrespondenten – 16 november 1869, sida 2

han såg sig omkring, han visste att svenska fotgardet gjort under af tapperhet, men äfven att det innehaft den farligaste platsen och sett en stor mängd både befäl och manskap stupa mot danska öfversten Levetzaus och den, tappre Wegers stridsvana skaror. Med en vek och sorglig känsla tänkte han på sin stjufbroder Clodt, som tjenstgjorde vid fotgardet och föreställningen att denne nu kanske läge bland de stympade eller döde kom honom att rysa. — Ujelp! hviskade en skälfvande stämma i detsamma Wrangel red förbi en hög af stelnade lik. Han höll in sin häst och såg med fasa en man afklädd intill skjortan, liggande halfstelnad i den kalla decemberkylan. Mannens ansigte var sönderhugget och alldeles oigenkänligt. Afven kroppen var sargad och frånhuggna köttstycken lågo här och hvar. Blod och hårdfrusen snö öfver nästan hela kroppen gjorde anblicken af den olycklige ännu mera fasaväckande. Denne krigare var den ärorike, tappre öfversten för fotgardet Kristoffer Gyllenstjerna, på detta sätt utplundrad at danskarne, och blödande ur nitton sår hvaraf nio voro i hufvudetk). Wrangel hoppade af sin häst och lutade sig ner mot den sårade, hvilken sade sitt namn. I detsamma nalka) Historiskt.