Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 3

— Han har troligen icke många timmar qvar, svarade Nordencreutz, men den arme mannen påstår att han bar en stor hemlighet på hjertat, som rör hans familjs innersta intressen, men som han ej vill anförtro någon annan än konung Carl sjelf, och som detta är omöjligt, så jemrar han sig svärligen och säger sig icke kunna dö med lugn. — — Har ni föranstaltat att den sjuke fått en enskild och bättre bostad än de öfriga fångarne? frågade Ulrika Eleonora. — — Ja, ers kongl. höghet. — Prinsessan tycktes eftersinna någonting, derpå gick hon några steg närmare Nordencreutz, såg på honom med en nästan bedjande blick och sade: — Ni vill ju tjena mig troget och nekar väl såbedes ej att uppfylla den begäran jag nu ämnar framställa till er? — Med lif och blod är jag ers kgl. höghet underdåning, svarade Nordencroutz med en djup, vördnadsfull bugning. — Nå väl! då för ni mig redan i afton till den sjuke fången; jag vill tala med honom. — Till fäderneslandets fiende! ers kongl. höghet täcktes nådigst förlåta att jag frägar hvad ers kongl. höghet tänker på? — — På den sjuke naturligtvis, icke på fienden Han gjorde blott sin pligt