Norrländska Korrespondenten – 12 november 1869, sida 3

herren, hvilken, djupt bugade för prinsessan, yttrade till henne: — Ers kongl. höghet, kammarjunkaren Nordencrentz är återkommen från sin beskickning och väntar i yttre kabinettet, enligt hög befallning. — Äudtligen! det gläder mig, atropade Ulrika Eleonora, och sprang upp med en liflighet, som man knappast skulle ha tilltrott hennes i allmänhet stilla väsende och åtföljd af Julia inträdde hon i kabinettet, der Nordencreutz befann sig. Denne var en medelsålders man af ett rättfram och genomhederligt utseende, hvilket ovilkorligt ingaf tillit, hvarför prinsessan äfven utsett honom till sin förtrogne, då fråga var att hjelpa de svenska krigsfångarne. — Välkommen åter, Nordencreutz, sade Ulrika Eleonora, huru fann ni fängarnes tillstånd i dag? — — Temligen godt, ers kongl. höghet! och de kunna aldrig nog välsigna och beundra ers kongl. höghet, som — — Tyst, det hör icke hit; jag har ju en gång för alla undanbedt mig att höra några öfverdrifna tacksägelser för det obetydliga jag kan göra för min blifvande gemåls folk. Dessa ord yttrade Ulrika Eleonora me ii med mild, men ganska bestämd röst, hvarefter hon frågade Nordencreutz? — Huru mår den der gamle mannen som var sjuk häromdagen? —