Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 3

Gertrud hade sålunda en god stund varit ensam med sig sjelf, sysselsatt att ransaka sitt eget hjerta samt bereda sig för det vigtiga steg, hon nu skulle taga, och redan var tiden för vigseln inne, då en sidodörr, som genom en koridor ledde ut i vestibulen, plötsligt öppnades och tvenne maskerade karlar inträdde i rummet. Vid det buller, som deras ankomst åstadkom, for Gertrud upp från sin knäfallande ställning och var nära att af förskäckelse vid deras åsyn uppgifva ett nödrop. Men hon hejdade sig dock, da den ene utaf dem hastigt afkastade masken, och hon i honom till sin stora förvåning igenkände baron Cronstjerna. Cronstjerna skyndade nn fram och fattade hennes hand. — Gertrad, älskade, dyrkansvärda flicka! — utropade han. — Man har bedragit dig, ovärdigt bedragit dig! ... Jag är hvarken gift eller trolofvad såsom man berättat . . . Nej kärleken till dig kan icke så lätt utplånas ur mitt hjerta; den kommer ej att upphöra förr än med döden! . .. Har du derföre icke glömt den trohet du lofvat mig, så besvär jag dig vid vår kärlek och vid allt hvad heligt är, att följa mig, ty ännu är icke allt förloradt, ännu är du ej med kyrkans heliga band fästad vid någon annan, och