Norrländska Korrespondenten – 5 november 1869, sida 2

de naturer, som, saknande all egen vilja, helt och hållet lata leda sig af andra. Så var äfven förhållandet vid viftermålet. Karl älskade nämligen icke Gertrud och visste äfven, eller borde ha vetat, att hon ej älskade honom, men lät det oaktadt af sin fader förmå sig att begära heunes hand. Huru lyckligt ett äktenskap under sådana förhållanden skulle blifva, är lätt för en hvar att inse. Vi vilja nu se huru det gick med brölloppet. Konungen har ännu icke anländt, och den långa väntan på honom tyckes hafva nedstämt gästernas lynne och isynnerhet öfverstinnans. Hon samtalade med Axel Sparre. — Jag förstår ej, — sade hon till honom, — hvad som kan orsaka detta långa dröjsmål. Konungen plågar ejest vara mycket punktlig. — Tålamod blott, min värda kusin! — bad denne. — Inom några minuter ha vi honom säkert här. I detsamma hördes en vagn framrulla på gatan och stanna utanför huset. — Sade jag inte sannt! . . . Nu kommer konungen, — sade Sparre, och man beredde sig att mottaga majestätet. Men den ankommande var endast en kunglig kammarherre, som kom att