Norrländska Korrespondenten – 2 november 1869, sida 3

går ifrån rum till rum, låter här och der vidtaga några ändringar i de förut gjorda anordningarna, men synes ganska belåten med det hela? Slutligen begitver hon sig till sin mans rum, för att meddela sig med honom. — Nu, Fabian, — började hon vid sitt inträde, — kan jag glädja dig med, att jag snart har alltsammans i ordning för bröllopet . . . Jag har också haft mycket att bestyra, må du tro, innan jag fått allt såsom jag velat, ty jag önskar, att vår Gertruds bröllop skall blifva så präktigt som möjligt, helst som kungen på anhållan af min kusin, öfverståthållaren, lofvat att hedra vigselakten med sin närvaro. Men då hon fick se öfversten sittande i sin högkarmade länstol med mulet ansigte och ur sin stora tobakspipa utpustande väldiga rökmoln, något som han plägade göra, då han var vid dåligt lynne, utbrast hon misslynt. — Men mia Gud! Fabian, hvad går då åt dig. Du är så trumpen och tyckes icke hysa den riugaste tacksamhet mot mig för alt mitt besvär! — Visst är jag tacksam mot dig, Katarina, derom kan du vara förvissad, och jag skall aldrig glömma hvad du är och har varit för mig, — sade öfversten och bortsatte pipan af artighet