Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1869, sida 3

Plötsligen erhöll tante den förfärliga underrättelsen, att bankirhuset i Frankfurt, hos hvilket vi hade våra penningar innestående, gjort cession, hvarigenom vi blifvit ruinerade. För att betäcka den till Maria sända vexeln, måste vi sälja det lilla af bohaget, som återstod oss. Detta sista slag krossade alldeles min stackars, redan af så många sorger förut pröfvade, fostermor. Hon dog i mina armar, och jag anförtrodde hennes stoft åt jorden nästan utan en tår, så slö hade jag blifvit af dessa hopade olyckor. Min kammarjungfru köpte jag en plats i en välgörenhetsinrättning och hon är den enda bekante från denna tid, som stundom lemnar mig underrättelser om sig. Fattig och öfvergifven hade jag ingen annan utväg, än försöka att förtjena mitt uppehälle. Gud skänkte mig sjelskraft nog för att häfva mig öfver min olycka. Musiken blef min tröstarinna, och vissheten om att vara oskyldig, oaktadt den skugga, som hvilade öfver mig, blef den nittonäriga flickans vandringsstaf genom lifvet. Under sömnlösa nätter ser jag ännu framför mig detta kalla, hjertlösa, men vackra judiska ansigte, som nedblickade på mig i fängelset och stämplade mig såsom en barnamörderska — och om jag ännu en gång skulle träffa denne