Norrländska Korrespondenten – 22 oktober 1869, sida 2

hålia närmare underrättelser från din innerligt älskade, men olyckliga dotter Maria.n Morgonen derpå infann Al xander sig, men han blef naturligtvis ej emottagen. Fjorton dagar försvunno, under hvilka tante sväfvade emellan död och vanvett, och vi tordes intet ögonblick lemna henne allena. Under dessa dagar hade Alexander försökt otaliga medel för att få tala vid mig. Hans samvete bjöd honom att åtminstone visa ett hycklande deltagande för den förrådda, och då jag ständigt lät afvisa honom, föregifvande att jag var sysselsatt vid sjukbädden, tillskref han mig och bad om ett samtal. Jag hade uppgifvit allt hopp och erhållit fred med mig sjelf; jag kände mig ega mod att frivilligt bringa försakelsens offer, förr än man fordrade det af mig, och samtyckte derföre att emottaga honom. Alexander var blek och förvirrad då ban inträdde. Han hade säkert lidit mycket. Då han varseblef mig, störtade emot mig, fattade min hand och atropade: — Paula, älskade Paula! ändtligen ser jag dig åter! ändtligen . . . . Jag tog några steg tillbaka och sade kallt: — Min herre. De minuter jag kan skänka er äro få, och jag vill derföre I