pan höll ett i hög grad anslående tal, och terogjorde för skandinaviska befolk: I ningen i Amerika, dess åsigter och fåne slor. — Religionsfrihet. Wid ett i Lrebro hållet länsfoltmöte förekom till behandling bland andra frågan om religionsfrihet, på mötesprogrammet fålunda formulerad: Suru långt bör frihet i veligionsutöfnins gen utsträckas för att uppfulla allmänbhetens fordringar? — Ordföranden upp: lyfte, att tio foltmöten uttalat fig för oder gränsad religionsfrihet, hwaremot tre mö ten yttrat tillfredsftällelse med sednaste riksdagens beslut i detta ämne. Landtbrukaren Norsell undrade om de, som önska full religionsfrihet, wille lemna äfwen mormonerna fritt spel. Handlanden H. H. Gyllander yrkade, att man borde gå warsamt till wäga. Statsfyrkan wille talaren bibehålla, och war för fin del tillfredsstäld med den sednaste rilsdagens beslut i ämnet. Herr Wendin frän Nora uttalade ffriftligen den åsigt, att en sammanjemkning af de många olika sekterna, fom alla haf: wa fina fel, wore omöjlig. Warsamt och med fattmod borde statstyrkan, fom talar ren wille bibehålla, föra i fitt fföte åter: föra willfarande; men ingalunda borde borgerliga rättigheter göras beroende af religionen. Bruksegaren Ehrenborg undrade, hwad inbjudarne menat med allmänhetens fortringar. På rättmätiga fordringar wille talaren ingå, men ide på den satsen, att allmänheten owilkorligen har rätt i sitt omdöme om religionsfaker. Det beror på, om fordringarne äro lättsinnets eller ett belymradt samwetes. Talaren wille icke instämma i förra riksdagens beslut i äm net och detta ej derför, att han ansåg ritsdagen hafwa gått för långt; men vritsdar gen hade lemnat fritt tillfälle att utz gå ur ftatåkyrfan, men förutsatt, att pröf: nin; bör ega rum före upptagandet i anvat tillåtet samfund. Sålunda kunde det ste, att en del samhällsmedlemmar fom me att stå utom all religion. Heldre borde det hafwa sagts, att den, fom wisar fig wara godkänd fåfom medlem af annat religionssamfund, eger rätt att utträda ur statstyrkan. — Andre hade förordat ftatöfyrtan såsom sådan, men talaren älffade henne ide i och för fig, utan såsom evanacliftt-lntherff. Just i följd af detta luther: ffa samfunds samband med staten, är det icke nog lifattigt, men i stället ofördrag samt — förhållanden, fom påfalla Hjelp och rättelse. Derför yttrade talaren fin mening wara, att: Religionefriheten bör af staten utsträckas få långt, att ej belymrade samweten, genom mistning af med: borgerliga rättigheter, sättas i tvrångmål. Herr Anders Olsson i Fläten fann orims ligt att böter ifrågakomma, för att man håller gudstjenst, och mille ej från statens sida medgifwa annan begränsning af oli sa trosbelännares rättigheter, än gentemot förargelsewäckande läror, eller sådana, som frå i strid mot statens lagar. Tanten är ju fri, och samhället bör wäl ide söla förleda fina medlemmar att skrymta och ljuga. Boftryfaren Gumcelius begärde pror position på hr Ehrenborgs slutsats, sådan den lyder inom citationstecken här ofwan. Herr Folke Andersson ansåg menniskan böra endast inför Gud answara för sin uppfattning af hans uppenbarade wilja. Att menniskor stifta lagar för Guds rike more ett råraftigare tilltag, än om Swe