Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 2

åt sina tårar, det smärtar mig endast, att du så länge har kunnat förtiga det för mig. År du lycklig i din nya tro? — Ja, moder, svarade Emil, jag har åtminstone aldrig ångrat detta steg, som jag en gång mindre tog af inre öfvertygelse, än för att skaffa mig tillträde till kretsar, från hvilka judarne äro utestängda. Men sedan dess har eftertankan och erfarenhet mer och mer försonat mig med min öfvergång, och i dag välsignar jag den. — När du känner dig lycklig, mitt enda, älskade barn, utropade modren, så välsignar äfven jag denna öfvergång. Jag eftertraktar intet mer på jorden än din lycka, och, huru fast mina fäders tro är vuxen i mitt hjerta, skulle jag på gamla dagar ölvergifva den, om det kunde bidraga till din sällhet. Men min stackars, stackars son! Du tror att man skall gifva dig en dotter af detta förnäma, stolta hus, i hvilket redan föreningen med en polsk dam betraktas såsom en förbrytelse, som en dårskap, hvilken endast en general kunde tillåta sig. Man skall afvisa dig med hån, och detta skall komma mitt hjerta att brista. Man skall . .. — Var lugn, min mor, afbröt sonen. Der kommer någon. En betjent anmälde, att grefvinnan var hemkommen och att hon inbjöd sina gäster till supeen. Fem minuter