Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 2

att låta baronisera oss — gör man det inte i Österrike, så gifves det audra länder. — Gud, du rättfärdige! utropade den förbluffade modren. Du är dig icke lik! Du vill blifva baron för att gifta dig med en grefvinna? Hvad tänker du på, min älskade son? Har du glömt att vi äro judar. — Icke jag, moder. På de sista 20 åren har jag ej varit det och det är en af orsakerna, hvarför jag ej kan lefva tillsammans med er. Om ni äfven hade emanciperat er och afstått ifrån dessa yttre bruk, som ej passa för vår tid, så hade ni likväl förblifvit judar i edra hjertan, och jag kände, att jag ej med ett fritt hjerta kunde lefva tillsammans med er, utan att bereda eder smärta. Den gamla qvinnan hade, utan att gifva ett ljud ifrån sig, dignat ned i en ländstol och låg med sammanknäppta händer, samt mödosamt försökande att återhämta andan. Sonen kastade en mörk blick på henne. Modrens stumma smärta talade mäktigare till hans hjerta än om hon straffat honom med en syndaflod af förebråelser. — Moder, sade han mildt, älskar du din son mindre, derföre att han blifvit kristen? — Nej, nej, min son! utropade den gamla damen, i det hon gaf fritt lopp