Norrländska Korrespondenten – 12 oktober 1869, sida 2

vara långväga från, då koffertar och hattaskar voro uppstapplade på vagnens tak. Man kunde ej undgå att mottaga dem, hvarför Sascha var nödsakad att, i modrens frånvaro, uppträda som värdinna. Det visade sig att de ankomne voro fru Goldberger och hennes son, Emil, hvilken sednare den gamla damen presenterade med moderlig stolthet. Herr Emil Goldberger var ännu en ung man, om äfven hans omsorgsfullt ordnade hår här och der förrådde spår af de år, om hvilka man säger: ode behaga oss ejho Anletsdragen röjde hans sydländska ursprung, hans sätt att föra sig var fritt och elegant som hans toilette, och i hans blickar lågade en stark passion, så mycket mer beundransvärd, som han i fullt mått njutit af det parisiska lifvets tygellöshet. Som en bildad och belefvad kavaljer lyckades han snart att intressera de båda damerna med ett lifligt samtal, och att ofta obemärkt, förr än man anade det, gifva modrens ord en vändning, som gjorde, att man ansåg dem såsom själfulla. Sascha kände sig mäktigt hänförd af detta lifliga och älskvärda sätt att underhålla ett samtal samt blef ovilkorligen smittad af hans litligbet. Deraf kom det sig att dagen försvann som en minut, och då aftonen inträdde och de båda gästerna drogo sig tillbaka till sina rum, för