Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1869, sida 3

Richard, så att dina åsigter om lifvet må blifva pröfvade af erfarenheten. Friederich skall ledsaga dig, och i min pulpet finner da uppgifter om en angelägenhet. som du skall ordna åt mig, om det lyckas dig att uppspana de personer, som deri namngifvas. — Ief r väl, älskade hustru, min Paula, du mitt lifs sol, du, som lyckliggjort mig! Fatta mod, och let för våra barn. Casimir, älska och högakta din moder öfver allt — hon förtjenar det i sanning — minnes din döende faders sista ord — din moder är den ädlaste, renaste varalse, värd den innerligaste kärlek — Sascha, mitt kära, älskade barn! fatta mod — vi träffas åter — Alma, trösta henne — älska hvarandra — varen eniga i kärlek, och tillit — Låt mig i lugn lemna detta lifvet. Haus hufvud sjönk mer och mer ned emot Paulas skuldra och de omkringstående betogos af en namnlös ångest. Man vågade knappast andas. En djup suck, ett oartikuleradt ljud tonade genom rummet, och då man vände sig mot den döende, hade hans själ brutit de jordiska bojorna. Den bäste man, den kärleksfullaste fader fanns ej mer. Vi vilja öfverhoppa den sorgliga tid, som nu följde. Alla, som känt en dylik smärta, kunna beskrifva sorgens