Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1869, sida 3

tid blifwit genom subslription arrange rad, derwid tal höllos och skålar föres slogos af landshöfving Etström för H. m. konungen. . Hr landshöfdingen framhöll härwid, att anledningen till den fest, som nu firades onelligen innebar stor glädje för Karlstad. Den öppnade jernwäpsföre bindelsen, yttrade talaren, skall utan twifs wel utöfwa mäktigt inflytande på fame hällets trefnar och förkofran i industrielt bhänseende. Med wår glädje förenar sig äfwen den warmaste tacksamhet för h. m:t för tef kraftiga medwerkan för uppnäentet af detta mål. Härpå dracks h. m:ts ffål under allmän entusiasm. Härefter uppträdde biskop Sundberg och föreslog en skäl för den nu full bordate jernwägslinien. Wid denna tid för fyra år sedan, yttrade hr biffor pen, war Karlstad i det närmaste jems nad med jorden. Stadens innewånare wandrade rå bland grushögarne efter fina förstörda hem, mindre nerslagna litwäl af den olycka, fom träffat dem, än oroliga för den framtid fom mäns tade. J horizonten wisade fig nemligen mörka fläckar, fom bårade ontt wärer och hotade med större ofärd än den som redan skett. Majoriteten inom Werme lands landsting hade hos k. m:t anmält fin önskan, att norpwestra stambanan icke måtte fortsåttas genom mår star, utan dragas i en annan, nordligare, riktnina, och det förspordes att aktninasbjudande myndigheter ämnade understödja denna önskan, eller kanske redan gjort det. Det war således icke underligt, om folket bär greps af en djup modlöshet och befarade det wärsta för kommande bdagar; det war ide underligt, om flertalet twetade att bygnga hus, då man ej wisste, buruwida de skulle komma att bebos samt lif och rörelse på denna platå funna åter uppblomstra. Ty fastän ingen öfwerlemnare fig åt den inbillningen, att en jernwäg förmår ffapa ting och före hällanden, fom ej hufwudsakligen äro af helt andra omftändigheter beroende, få trodde dock alla — och det med skäl — att ett tylitt kemmunikationsmedel eger tillräcklig makt att i wäsentlig mån från en ort til en annan öfwerflytta handel, industri och hwad fom för öfrigt utgör de materiella wilkoren för hwarje samhälles bestånd och utweckling. När derföre, utan afseende på nyss omförs mälte önskan, konungen föreslagit och riteragen sedan beslutat, att ifrågamas rante stambana skulle byngas enligt den ursprungligen uppgjorda planen samt följaktligen beröra denna stad, aflöstes i en hast bekymren af tacksamhet, glädje och hänförelse. De gamle jublade öfwer att hafwa fått upplefwa det för tem äfwen i ödeläggelsen kära samhållets uppståndelsedag; de Yngre late frimodigt hand wid byggnadsjöretagen och återuppförde med amerifonft raskhet fina afbrända hem i förskönad gestalt; alla hjelptes åt att i förtröstan på de ljusnate framtidgutfiaterna ersåtta det förs lorade med någonting nytt och bättre. Och denna hänförelse war wisst icke instränkt till stadens trånga område. Den utbretre sig äfwen öfwer de widsträckta byader af Wermland, som delat wåra farhågor och derföre äfwen delade wår fröjd. Men hwarföre — fon man fråga — wid detta festliga tilljälle erinra om en