Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1869, sida 2

— Paula, utropade grefven, fattade hennes håda händer. Om ni vill att jag skall bibehålla min goda tanke om er, så tala; upplys mig om den olycksaliga hemlighet, som hvilar öfver ert förflutna lif. Aflägg för den man, som älskar er så outsägligt, bekännelsen om ert fel eller er olycka — och tro, att min kärlek är nog stark för att kunna tillgifva äfven den svåraste oförrätt. — Jag behöfver det inte, svarade Paula stolt, emedan jag ej förtjenar era obefogade misstankar. — Alltså hyser ni ingen tillit till mig. — Ert hjerta är lika kallt för mig, som för hvarje annan. Ni har således bedragit mig, och med dubbel smärta vänder jag mig ifrån en varelse, som min allt för lättrörliga fantasi tilldelat framstående egenskaper. Lef väl, min fröken, måtte aldrig minnet af denna stund fylla ert hjerta med sorg och bitterhet. Efter en flyktig helsning och en smärtfull blick på Paula skred han långsamt mot dörren. Då omslöto plötsligt två hvita darrande händer hans arm; Paulas tårfyllda blickar sänkte sig i hans; hennes andedrägt flämtade, bröstet häfde sig i feberaktiga rörelser, och mödosamt framstammade hon följande ord: . — Stanna! Gå inte så ifrån mig. Jag uthärdar det inte! Er aktning är vilkoret för mitt lif. Om jag äfven