Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1869, sida 2

Paulas klappande hjerta. Jag tror er fullkomligt; jag är fullt öfvertygad om, att ett mäktigt hinder hämmar er själs vänliga åtrå. Utifrån kommande betänkligheter göra sig gällande, men jag hoppas emellertid kunna besegra dem, om ni visar tillit till mig, om ni låter mig kasta en blick in i denna hemlighet. — Aldrig, aldrig! utropa Paula och vände sig bort, i det hennes vackra ansigte öfverdrogs af dödens blekhet. — Aldrig! Hvarför detta förargliga ord? Ja, då har jag intet mer att hoppas, sade grefven, i det ban med en smärtfull blick såg ini Paulas ögon. Genom mitt inflytande, min rikedom, hade jag tänkt mig möjligheten af att häfva detta hinder. — Omöjligt! utbrast Paula. Ni förmår intet i detta afseende. Gud kan icke göra det oskedt, och det skiljer mig för beständigt från lycka och frid, från ära och ro. Blekare än Paula reste sig grefven, i det han sade: — Således har ni inte sagt mig sanningen — och häri ligger en större smärta för mig än i er vägran — emedan jag nu förlorar tron på er, och måste frukta . . . — O, håll! utropade den arma flickon utom sig af förtviflan. Fördöm icke en skuldfri, som måste lida för andras förbrytelser.