Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1869, sida 3

I bröllopet, och ni behöfver sannerligen inte skämmas för den. Jag kan inte, svarade Paula allvarligt. Hur gerna jag skulle vilja uppfylla er begäran, så kan jag det siate. Ett löfte binder mig. — År ni då en så fanatiskt troende katolik? — Mitt löfte är af en helt annan natur. — Alltså har ni skänkt ert hjerta åt en annan? . — Inte heller detta. O, fråga mig iote? Jag kan inte yppa min hemlighet, emedan den inte är min allena. Detta var för mycket för en vanlig qvinlig natur. Det existerade en hemlighet, utan tvifvel en mycket intressant hemlighet, i -henhes nådsso omedelbara närhet, och hon skulle försmägta vid källan — lik Tantulas under det fruktbärande trädet — utan att kunna släcka sin brännande törst. Det var för mycket för hennes medfödda nyfikenhet. Qvinnorna gälla i allmänhet för att vara mycket nyfikna, och den största delen af dem, isynnerhet de andligt sysslolösa, äro det också, men värst af alla äro Israels barn, detta folk, som kan draga nytta af den minsta obetydlighet. När två personer samtala förtroligt på ett olfkentligt ställe, kan man vara öfvertygad om, att en jude står i granskapet. Med likgiltig