Norrländska Korrespondenten – 28 september 1869, sida 3

hus var mycket blandad. Ej allenast eliten af penningearistosratien besökte detsamma, man såg der äfven högre embetsmän och militärer. Genom sin rikedom hade bankiren vunnit ett ej obetydligt inflytande, och många gamla, lysande familjer stodo inregistrerade för stora summor i hans böcker. Deraf funno de sig äfven nödsakade attumgås med honom, en omständighet, hvarpå hau satte mycket stort värde. Åfven generalen, grefve Wartensfelt, kom af en slags pligtkänsla, emedan han anförtrott bankiren sina penningeangelägenheter, men han kände sig hemmastadd i den krets, han här sammanträffade med. På sådant sätt lärde äfven han att känna den bleka sällskapsdamen, han underhöll sig ofta länge med henne, och den för qvinlig skönhet ännu emottaglige medelåldersmannen kände sig mäktigt dragen till detta ejälfulla väsende, som, då man närmare lärde att känna henne eller lyckades förmå henne att utveckla sina tankar och ider, var oändligt tilldragande och behaglig. Paula var endast tjugotvå år gammal och underhöll sig derföre ogeneradt med generalen, hvilken hon betraktade som en fader, en beskyddare, och mer än någon annan bland alla dessa menniskor tillät hon honom kasta en blick ned i hennes hjertas rika skattkammare, i hennes själs djup. Då