åker och äng och om hösten och vintern tröskade han, allt för mat och dagspenning. De dagar han spisade borta sålde han getmjölken till en granngumma, som var särdeles begifven på getost. Den stackars geten, hittills hans högsta skatt, fick dock snart maka åt sig för ett större och ändå nyttigare djur, nämligen en ko, som Jon köpte för sina sparpenningar. Det var en stor glädje, när han, mot en viss öfverenskommelse, fick släppa den på bete, bland grannarnas kor, och han var nu betänkt på att timra ett litet fähus till hösten; ty inne hos honom kunde ju hon icke bo, fästän utrymmet nog skulle medgifvit det. Jon var mycket proper af sig och höll ständigt sitt jordgolf belagdt med ett tjockt lager af friskt granris. Men, ännu var det icke slut med motgångarne, hvarken för honom eller hans grannar. Ryssarna återkommo till Röbäck och plundrade om igen, samt påtände för andra gången byn, med dess nu nytimrade hus, hvaraf blott hälften voro uppresta, så, som de skulle vara. I förbifarten antände de alla lador och medtogo alla kreatur till sina galerer, som lågo förtöjde vid stranden af Umeå elf. Allt detta var gjordt på några få timmar. Jon hade under tiden varit långt borta, på skogshygge och blef ej