Norrländska Korrespondenten – 17 september 1869, sida 3

den öfver ögonen. Det var, för att dölja en tår, som ville tränga ur hans öga. Icke passade det en carolin att gråta. oHur gammal var er son? — Femton år. Femton år. bara! . . . Och redan soldat 20 — Soldat ... och en bland de tappraste. Egentligen skulle han inte ha varit med så bittida. Men det gick ett falskt rykte hemma, att jag skulle hafva stupat och så togo de gossen i mitt ställe, ryckte honom från modren, som väl hade behöft ha honom qvar ett par år till. Jag tycker mig se hennes förskräckelse ... hennes förtviflan, när hon får veta, att vi ä barnlösa. ,Hvar har ni ert hem och er hustru?) — Långt upp i Norrland, nära 70 mil härifrån . . . helt nära en stad, som heter Ume. Ume! Herre Gud! ropade bondhustrun. oDet är min hemort, det. Jag är född der, i en by som heter Röbäck.) — Röbäck! — ropade carolinen, i sin ordning. — Det är just der jag bor ... der har jag mitt hemman. Och ert namn? — Jon Knapp. vKnappb, upprepade qvinnan, skakande på hufvudet. Knapp! nej, nås