Norrländska Korrespondenten – 14 september 1869, sida 3

Detta gäller dock endast om det södra och mellersta Sverige; i Norrland, Westerbotten och ändå nordligare var det icke så blidt och ljufligt. Dock hade man äfven der att glädja sig åt en ovanligt vacker väderlek, nämligen proportionsvis till det i sig sjelft så hårda klimatet, att man ej i mannaminne kunde anföra något dylikt. Icke så det följande året 1710, hvars vår blef en fullkomlig motsats till det föregåendes. Icke blott norrut hade man full vinter under hela Maj månad, utan äfven i Stockholm och trakterua deromkring började vinterguden ovanligt ,sent lägga ihop sina hvita dukar och draga dem så småningom bort från marken. Man hade svårt att i April tänka, att det skulle vara vår; så skarpt blåste det från norden och så vildt yrde snöflingorna kring ansigtet på dem, hvilka nödgades trotsa det obehagliga vädret. Synnerligast om aftonen af den 19 April var det ett väder, sådant mången plär kalla ett vargaväder, hvaremot andra pläga yttra; det är ett herrans väder, en temligen underlig benämning på en väderlek, deri en from menniska tvekar att, såsom man säger, köra ut sin hund. Det stormade så, att man fruktade att husen skulle falla omkull och stora ekar uppryckas med rötterna: smärta furor hade på många