Med ängsligt frågande min betraktade ynglingen sin far; det var, som m lif och död för honom hade berott på det beslut fadren gick att fatta. Forth) ropade kungen, som började bli otålig. daten, icke utan att hans röst darrade af rörelse. —Himmelens Gud vet bäst hur glädjefullt det skulle vara för mig, att få återse min stackars bedröfvade hustru, som nu är ensam der hemma; men jag vet inte om det är förmätet af mig om jag tror, att och vid bara fyratiofem års ålder, ännu skulle kunna gagua kung och fosterland qvar vid hären. Rätt så, min kära vän, sade kungen med ett leende af sann tillfredsställelse. — Du talar som en riktig karlakarl. Ogerna saknar jag din tappra arm och att den ännu kan vara till ytta är intet tvifvel underkastadt, fastän du har tjenat så länge, att du Du stannar således och det är din son, som får gå hem. Jag skall dra försorg om tillräckliga fortskaffningsmedel at honom. Den femtonåriga rekryten rodnade härvid, ifrån hårfästet och ända under haken, och hans ögons blå emalj öf— Herre konung! — utbrast soljag ännu, frisk och rask, som jag är med min arm. Jag anhåller således, i djupaste ödmjukhiet, att få stanna väl har kunnat ledsna och tröttna, —