Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 3

Åttonde kapitlet. Vid Pultava. Aprilsolen, vårsol hos ass, men sommarsol i de sydöstra länderna, sken härligt öfver Ukrain eller trakten kring Poltava, en för svenskarne sorgligt minnesvärd stad. Det var der, som hjeltekonungen, det svenska lelonet, för första gången öfvergafs af sin segerlycka. Ånnu var dock icke den för Sverge och dess folk så olycksdigra striden börjad: Carl väntade den sista förstärkningen hemifrån. Tnsentals af hans gossar blår hade vid Köpenhamn, vid Warschau, vid Holofzin etc. för alltid tröttnat och förlamats. De kunde icke öfvervinnas, hette det; och dock hade de måst sträcka gevär, men för den mäktigaste af alla fiender, eller, rättare, af alla segerserrar, vi mena döden. Den med stor möda sammanskrapade sista kämpaskaran — ack, så fåtalig — hade just nu anländt och tilläts att hvila ut efter de långa och