Norrländska Korrespondenten – 10 september 1869, sida 3

— Bara mor . .. d. v. s. i fall hon ännu lefver. Men jag fruktar, att sorgen redan har gjort slut på henne; för si, hon sörjde så mycket. Sörjde hon? Öfver hvad?— Först öfver att far blef, från bonde, som han var, tagen till knekt, sedan öfver att han för nära tio år sedan måste ut i kriget, sedan öfver att också jag skulle ut. Det sista var allt det, som grep henne värst. Den gamle soldatens ansigte undergick härvid en plötslig förändring, som ej kunde annat än förväna femtonäringen. En aning flög geoom den äldres bröst. — Store Gud p tänkte han. — Nej, det är inte möjligt. — Han kan inte vara så der lång och grof. Han for med banden öfver sin breda panna, hvars hud mera liknade bark, än människoskinn, och den för ett par sekunder förstummade munnen öppnades ånyo, för att hastigt fråga: Hvad heter du?) — Jag heter Carl Jonsson. Himmelens Gud! Och ditt rotenamn? — Knapp. Knoapp! Knapp! — Omöjligt, omöjligt b — Och hvarför omöjligt? Jon Knapp hette min far. Och eftersom han har stupat, så .. Stupat! Hvem har sagt att han har stupat?