Narva och den unge svenska konungens seger. Naturligtvis var detta ett glädjebudskap för hela riket; men — de många, som hade sina närmaste med i kriget, kunde äfven de glädja sig? Förmådde äfven de att på fosterlandets vägnar instämma i det allmänna jublet? — Åh ja, visserligen, till en del, så godt sig göra lät under sådana omständigheter. Greta var åter djupt sorgsen. Det felslagna hoppet hade gjort henne mycket ondt. — Skulle hon någonsin få återse sin man? — Månne han lefde ännu? Emellertid framskredo åren, utan att hvarken Jon Knapp eller någon af de andra Röbäcksborna, som tillika med honom marscherat ut i kriget, syntes återkomma. Greta visste dock, att Jon lefde ännu, åtminstone hade han lefvat, då de, som skulle föranstalta nya rekryteringar för regementets räkning, lemnade den ort, der svenska armn då opererade. Kung Carl hade 1702 intagit Warschau, Polens hufvudstad, och man berättade underliga saker om huru han blandade sig i den polska statens affärer mer, tyckte man, än som var förenligt med hans pligt och hans tid, hvilken bort annorlunda användas. Så talade somliga. Men Carl gjorde under af tapperhet, den ena gången efter den andra, och han började så