inte misstycka. att vi komma till dig. Hittills har du, återigen d. v. s. under två eller tre år skytt allt umgänge med byns folk. Du har kunnat det, eftersom du tyckte dig ha nog af din mans sillskap. Men nu saknar du det och vi som äro i samma fördömelse, äro komna för att språka med dig om vår gemensamma olycka, vår djupa sorg och saknad.Greta svarade icke genast:hon bara stirrade på de trenne qviunorna, hennes bekanta sedan barndomen, men som nu blifvit henne så främmande. Då yttrade en annan af dem: vvVar inte ovänlig, Greta, ty vid Gud gör du inte orätt i det. Väl minnas vi en tid, en olycklig tid, då det gick dig illa och höll på att gå dig ändå värre; men inte hade någon af oss tre något finger i det spelet. Om du tänker efter, så mins du nog det. Derföre tycka vi, att du nu kan vara med oss någon gång, och att vi kunna klaga tillsammans och trösta oss tillsammans. — I skolen hafva stor tack — yttrade Greta i förbindlig ton. — Jag medger, att sedan Jon är borta, går det inte an, att jag lefver så här en sligt. Intet för det att jag ju inte kunde tvifvas med mig sjelf och mina tankar på honom, den gode mannen, som är mig så öfver all beskrifning kär; men gossen behöfver se andra